=)

Då har man blivit lite halvkänd i Habo också. Sitter på stationen och väntar på tåget in till stan där jag ska möta Jocke Martin och Denise för att bowla. Som vanligt är tåget försenat, nu handlade det inte om några minuter utan typ 30-40min. Kvinnan brevid mig börjar fråga hur det går för mig på Ica (what har jag sett dig innan? tänkte jag) Vi snackar en stund och blir upprörda över tågförbindelserna in till stan. Plötsligt kommer en annan kvinna fram till oss "psss vill ni hänga med mig till stan, jag kör nu" Där skuttar vi iväg skrattandes, 3främlingar med olika mål mot stan. De är frånskilda ensamstående mammor som ska ha kul på Velvet o Ztyle. Ja de hittade varandra ganska fort. Egentligen är hela situationen helt naturlig. Men jag blir bara så himla glad! Det var bara så osvenskt att göra så, börja snacka med främlingar på stationen och sedan erbuder en annan skjuts och bara börja öppna sig och prata om personliga grejer. Det finns fasiken hopp i Sverige! Och jag gillar det, tummen upp!